När jag fick diagnosen MS februari 2002

När jag 28 februari 2002 klockan 10.30 fick reda på att jag hade nervsjukdomen Multipel Skleros kom det inte direkt som en chock, snara ett jaha, det var det. Promenerade tillbaka till jobbet och berättade för min chef vad jag drabbats av, alla var bedrövade. Min tanke var att den var kronisk och jag aldrig igen skulle kunna springa i skogen eller vandra i regnskog eller ens gå Samariravinen på Kreta igen. .

I själva verket kände nog av MS redan i början på 80-talet när armen domnade när jag körde buss och kom i stressiga situationer.

Första gången jag tänkte på att något var fel var i själva verket för ungefär sju år sedan när jag och en bibliotekariekollega sprang i skogen. Det gick ganska bra ungefär tre kilometer, därefter görjade jag halta och ena benet släpade efter och till slut tappade jag sulan. Men det var inte så allvarligt. Det blev mer påtagligt när jag flyttade till Gävle 1996 och sprang i skogen med min dåvarande flickvän, numera fru, Kristina. Det gick fort i början men efter en stund började jag halta. Jag trodde det var något med muskeln och att det skulle gå över bara jag vilade och strechade.

Men åren gick och mitt haltande och min svårighet att lyfta benet ville inte ge med sig hur mycket jag än strechade och tänjde, vilade eller till och med försökte träna bort att jag inte kunde lyfta benet.

Sommaren 2001 åkte jag och Kristina på bröllopsresa till Skagen och vi gick ut till Grenen, yttersta udden där haven möts. När jag skulle gå tillbaka hade den sista bussen gått och vi fick gå på landsvägen tillbaka till Skagen. Kristina fick i det närmaste släpa mig när vänsterbenet inte hängde med. Då visste jag inte att det enda vettiga hade varit att stanna och vila benet en stund.

Eftersom benet inte blev bättre gick jag till slut till city akuten. läkaren sade att det var en inflammation i muskelfästet och det skulle gå över bara jag stretchade ordentligt. Glad i hågen gick jag tillbaka till mitt jobb och sade till min chef att jag bara skulle strecha så skulle det gå över.

Men benet blev inte bättre och till slut gick jag till vårdcentralen. Då skulle jag väl få någon medicin så det gick över? Läkaren tog många prover och gjorde tester, men han kunde inte förstå vad det var. Jag är tacksam för honom för att han inte chansade utan remitterade mig till Sahlgrenska Universitetsjukhuset.

På Sahlgrenska träffade jag en ung läkare och neurolog som gjorde alla möjliga tester som reflexer minnestest (gem, penna, gummivand och ett suddegummi) Därefter gjorde han ett benmärgsprov i ryggen. Läskigt att få nålen instucken i ryggen. Sedan gick jag vidare och tog åtskiliga blodprover på en annan avdelning.
Därefter gick jag ganska nöjd ner till mitt arbete på Samhällsvetenskapliga biblioteket. Nu skulle jag snart i alla fall bli av med mina problem trodde jag.

En vecka senare blev jag remitterad till Mölndals sjukhus. Det var på kvällen och jag fick vänta länge och jag fick vänta länge. Sedan lade de mig på en brits och körde in mig i en maskin. Där fick jag ligga i 40 minuter under tiden som de röntgen. När jag gick där ifrån såg jag mitt huvud på en stor bildskärm. Då skrattade jag och sade till personalen att det var ju inte huvudet jag hade ont i utan problem med benet. "Vi säger ingenting", svarade de. På hemvägen på spårvagnen pratade jag med en man som hade suttit vid hustrus säng hela dagen.

Sedan blev jag kallad till synundersökning på Sahlgrenska, men myn syn var det inga större problem med.

Sedan februari 2002 har jag inte hört av dem. Det är bara min fru Kristina som har läst allt hon kunnat komma över om MS. Men allt jag tänker på att den är kronisk och att det aldrig kan bli bättre. Jag kommer aldrig att kunna springa igen.

25/6 2002 får jag en tid till en MS-läkare på Sahlgranska. Hon ställer diagnos igen.

Annars känns allt bra och jag accepterar att jag har MS och kanske får ägna mig åt annat än springa och simma.