om min resa till Kina

Om min resa i Kina sommaren 1989

När jag startade resan från Hong Kong sade en expedit i en affär där jag köpt en väska att:

-Jag hoppas du inte åker till Kina nu. De här stora demonstrationerna är farliga. Om Röda Armén går in kommer det att bli en massaker...

Men till Kina skulle jag, det var målet med min resa, så farligt kunde det inte vara trodde jag.

När jag skulle ta tåget från Hong Kong lördagen den nittonde maj 1989 öste regnet ner och det blåste stormvindar i byarna. I Guangzhou (Kanton), tog jag in på ett lyxhotell som kostade en spottstyver natten. Jag gjorde sällskap med en fransman och åt middag. Han hade varit några dagar i Guangzhou och han berättade om hundar och katter som man kunde äta och förstås om de kolossala demonstrationerna i centrum.

Dagen efter tog jag flyget till Guilin. Efterhand som vi närmade oss Guilin med planet kunde man från fönstren se hur de säregna, karaktäristiska gröna "sockertoppsbergen" skockade sig tätare och tätare. I Guilin i södra Kina möttes jag av flera hjotellrumsförsäljare. Jag följde med en envis försäljare till ett hotellrum. I Guilin hade det klarnat och slutat regna. Han visade mig runt lite i några berömda grottor. Därefter bytte jag väskan jag köpt i Hong Kong mot två gamla landskapsmålningar och en ryggsäck. På kvällen åt jag och försäljaren middag tillsammans. Vi festade på svart orm.

Längs Guilins gator var det tätt med studenter som demonstrerade och ur fönstren hängde banderoller. Studenterna hade också sina iögonenfallande pannband med texter skrivna i rött på.

Yangshou

Onsdagen den tjugotredje maj tog jag en skakig liten buss från Guilin till en hamnplats. Där steg jag på en flodbåt. Långsamt stävade båten utmed Li River där de lummiga, gröna karstformationsbergen reste sig tätare och tätare. Det var en klar himmel och underbart vacker omgivning. Vid flodens stränder simmade vattenbufflar.

Väl framme i Yangshou plockades jag upp av en kvinna som körde moped. Hon körde mig till ett hotell med hyggligt pris. Yangshou var en pittoresk liten by med trånga gator och många butiker och restauranger. I staden mötte jag fransmannen som jag träffat i Guangzhou, han hade slagit följe med två svenska flickor och nästa natt skulle de cykla till Moonhill söder om Yangshou för att se på soluppgången från ett berg som var speciellt vackert och lämpligt för utsikt. Jag beslöt mig för att göra dem sällskap. Vid fyratiden på natten tog vi våra cyklar och cyklade längs de mörka grusvägarna söderut. När vi efter ungefär en timmes cykelfärd var vi framme vid Moonhill, fortfarande slöt sig mörkret om oss. Vi ställde cyklarna vid foten av berget och började vandra de tusentals trapporna upp mot Moonhills topp. Berget var bara en av många berg av samma sort. När vi kom närmare berget såg vi att den gröna förgen kom från buskar och i berget fanns också fördjupningar av stalaktitgrottor. Efterhand som vi klättrade började gryningen inträda, blygrå och suddig. Uppe på bergets topp satte vi oss och inväntade soluppgången som skulle vara bland det vackraste tänkbara. Dock var det idag en smula mulet, så vi fick nöja oss med en blekgrå gryning men det mest fascinerande var alla grönas sockertoppsbergen som följde i kolonn på varandra så långt ögat nådde.

Efter detta gick vi tillbaka och åt nudlar hos en kvinna som bodde vid bergets början. Därefter fortsatte vi en bit söder över och såg på bönder som brukade, jorden och kom till byar med glada invånare som såg ut som de aldrig sett en långnäst svensk förut.

Nästa dag flanerade jag omkring i Yangshous centrum och tittade i butiker och på exotiska marknadsplatser. Den här kvällen följde jag med några fiskarna ut på Li River och studerade deras sätt att fiska. De hade skarvar på sina däck på sina smala, grunda båtar, sedan slängde de dem i sjön. När de fångat en fisk och börjat sluka den drog fiskarna ett snöre om halsen på skarven och drog in den till båten där de fick spotta upp den. De använde också lampor för att locka fiskarna till ljuset och sedan fånga dem.

Shanghai

Åter båt till Guilin där jag tog in på ett ruffigt hotell. Dagen efter satte jag mig på ett tåg till Shanghai. Tyvärr hade jag druckit kallt vatten från en termos på hotellrummet så resan blev en mardröm, var magsjuk hela vägen till Shanghai. Att vara magsjuk på en hard-seat sovvagn är inte det roligaste.

Den tjugoåttonde maj 1989 kom jag till Shanghai vars centralstation var stor och stökig. På Shanghais station kom jag av misstag svart taxi som körde mig till ett hotell som var halvfärdigt. Trots att de borrade, byggde och väsnades var det skönt att få vila en stund. På natten skuttade dock en massa möss omkring på golvet.

Första dagen vandrade jag fylld av förväntan och lycka omkring längs gatorna. Jag besökte Shanghai Museum of Art and History ett konstmuseum med tusentals skulpturer av buddhor i olika storlekar och Kalligrafier och landskapsmålningar. Nästa dag besökte jag ett stort buddisttempel i en förort söderut Longhua Temple and Pagoda. Det äldsta och största templet i Shanghai.

Nära hotellet fanns folkets torg där var packat med folk och mäktiga demonstrationer. Dels kunde jag stå på en bro och se ut över människomassorna på torget. Somliga höll tal, de viftade med banderoller. Någon släpade på en stor staty av frihetsgudinnan. Vid ett tillfälle promenerade jag över torget och mötte en gammal kines som var engelskalärare. >Han var glad och pratade gärna, snabbare än man hann säga amen hade en flock med nyfikna kineser samlats kring oss för att lyssna på vårt samtal. Nästa morgon tog jag tåget till staden Suzhou väster om Shanghai. Innan dess hade jag ätit räkor till middag på en restaurang. Jag hamnade i sällskap med några Shanghaibor som spottade skalen på duken och hävde sedan ner på golvet. De visade hur jag skulle göra och jag tog seden dit jag kom och gjorde som dem. Sedan frågade de mig om jag kände till något om vad som hände i Bejing. De sade att mina bordsgrannar sade att demonstrerade för demokrati.

Suzhou

Onsdagen den trettioförste maj 1989 satte jag mig på tåget till Den pittoreska staden Suzhou. På tåget träffade jag en dansk flicka och vi kom överens om att göra sällskap en bit. I Suzhou tog vi in på ett billit hotell. Dagen efter gick vi omkring i Suzhous vackra, praktfulla parker, som ett modellandskap med lyktor, broar, grönska och bäckar. Vi gick också upp i en Pagoda. Det blev ett kort besök för mig i Suzhou, men danskan stannade kvar, dock beslöt vi att vi skulle träffas i Bejing på Lont ding men hotell den sjätte juni. Hon skulle inte åka via Xi'an utan åka direkt till Bejing efter Suzhou. Jag tog tåg tillbaka till Shanghai och sedan flyg till Xi'an. Xi'an var ett självklart mål.

Xi'an

Den 8000 år gamla före detta huvudstaden (1066-221 f. Kr.) Xi'an är späckad av historiska minnesmärken, monument, pagoder och så vidare. Hela staden och dess omgivningar är som ett museum med kinesisk civilisation. Staden är emellertid mest berömde för den stora terrakotta armen från 2000 talet före kristus som finns en bit utanför staden.

Torsdagen den förste juni 1989 blev en resdag från Suzhou, via Shanghai och sedan flyg till Xi'an. Från flygplatsen tog jag en taxi till ett passande hotell. Vid ett tillfälle gjorde taxichauffören ett försök att beskriva vad han tyckte om Kinas ledare och visa sitt stöd för demokratirörelsen. Han visade fyra fingrar och tryckte pekfingret mot tinningen och låtsades bränna av ett skott. Senare, på ambassaden i Bejing, fick jag förklarat vad han hade menat med det. De fyra fingrarna stod för de fyra som styrde Kina.

På hotellet fick jag dela rum med en belgisk journalist. I Xi'an utnyttjade jag nästa dag till att vandra runt på historisk mark. "The Big Wild Goose Pagoda" med utsikt över staden och "The Small Goose Pagoda". Runt "Bell Tower" i mitten av staden satt studentdemonstranter. En klunga av folk stod vid sidan av och iakttog demonstranterna. Jag besökte också den stora moskén och vandrade längs ringmuren.

Nästa dag tog jag en buss till Terra Kotta armén. På vägen besökte vi ett berg som använts som en gravkulle, längs trapporna stod statyer av gäster och vakter.

Nu skulle en livsdröm gå i uppfyllelse. Det var med andakt som jag vandrade på en balkong som löpte runt armén så åskådarna kunde betrakta soldaterna som stod där lika stola och modiga för över 2000 år sedan på Kejsar Qin Shi Huingdis tid. Ungefär 8000 soldater hade vid den här tiden grävts ut, alla unikt skapade med sina personligheter. De skulle vakta över kejsaren när han dog, de skulle stoiskt följa med honom i graven. Hästar och vapen följde också med de gamla soldaterna. På vägen hem besökte vi också några mörka kejsargravar som låg djupt ner under marken och med målningar på väggarna.

Bejing

Från Xi'an tog jag måndagen femte juni tåget mot Bejing. Där tänkte jag besöka Den förbjudna staden, Himmelska Fridens torg, Kinesiska muren och sedan Buddha skulpturerna i Datong.

Jag fick en "Hard Seat kupé " tillsammans med ett italienskt par och en tysk. På tåget berättade tysken om att han hört att det började bli oroligheter i samband med demonstrationerna, men han trodde inte det var så farligt ändå och förresten var det försent att vända nu. Det var en lång resa förbi stationer där försäljare trängdes för att få sälja ris. Vid ett tillfälle mötte vi ett stort frustande ånglok. Jag tog några fotografier av några grottor i en bervägg som användes som bostäder i det fattiga jättelandet. På morgonen efter den första natten fick hade några amerikanska turister vridit in "Voice of America" på sin transistor och hört att det blivit värre i Bejing. En armé hade gått in mot studenterna och rullat över dem med pansarvagnar när de satt på sina cyklar.

Dagen segade sig fram. Jag pratade med en kvinnlig kinesisk ingenjör som först sade att hon inte visste något om demonstrationerna men sedan när vi närmade oss Bejing kom till mig och avslöjade

- Det går inga bussar längre i Bejing, och den förbjudna staden är stängd, det finns ingenting som fungerar normalt, det är undantagstillstånd.

Hon berättade också att det rådde kaos i huvudstaden och att inga bussar eller taxibilar gick. fridfullt tuffade tåget genom förorterna mot centrum. I förorterna som syntes utanför fönstren verkade livet gå sin gilla gång som vanligt.

Tisdagen den sjätte juni 1989 klev jag av tåget på Bejings centralstation.Vid centralstationen var det en kompakt folkmassa som trängde sig av tåget. I snigelfart fortsatte vi mot utgången. Ute på torget utanför möttes vi av tre unga kineser som sade att de var studenter. De berättade att det pågick en massaker i Bejing och det var ingen idé att besöka staden. Det rådde undantagstillstånd och alla museer var stängda. De berättade att tiotusentals hade dödats och att många av deras vänner hade skjutits. Det skedde godtyckliga avrättningar mitt på gatorna. Tysken och det italienska paret vände om för att hitta ett tåg tillbaka till Hong Kong. Jag berättade att jag var påväg till Long Ding Men Hotel i en förort.

- Du borde inte åka dit, sade en av de unga männen, men om du måste så går det inga taxibilar och inga bussar dit. Möjligtvis går det någon tunnelbanevagn? Jag föreslår att du åker till Tjianjin, om du inte vill åka till din ambassad, Tjianjin är en stor stad med mycket att se. Det är ganska lugnt där ännu, det går buss dit.

- Jag vill till Long Ding Men Hotel

- Gör inte det, det är farligt där, de skjuter mycket där, sade en lång kines som ställt sig bredvid oss.

Med jämna mellanrum hördes skott i riktning mot centrum. Förvirrad trängde jag mig fram bland gröten av folk som ville lämna Bejing, de satt på torget utanför stationsbyggnaden. Någon buss hittade jag dock inte. Jag vände tillbaka och letade efter en taxi. Det fanns inga taxibilar, bara en cykeltaxi. Chauffören var väldigt dyr så jag började promenera in mot centrum. Jag ångrade mig dock när jag såg de folktomma gatorna, bara några grupperingar med beväpnade militärer.

Tillslut antog jag den gamle magre cykelförares bud och satte mig i rickshawn och bad kulin köra till ambassaden. Han cyklade in på små tvärgator, han tog inte raka vägen som man kunde se på kartan. Kineserna vid sidan av vägen bar sorgband. Vid ett tillfälle kom två cyklister och cyklade upp intill vår taxi:

-Varför kommer du till Bejing nu? Bejing är mycket farligt nu.

- Jag vet.

Vi cyklade förbi en grupp civila som barrikaderat sig bakom oljefat. Vid ett tillfälle pekade kulin uppåt på en helikopter och höll sedan armarna som han greppade ett gevär och härmade en kulspruta. Uppenbarligen menade han att militären skjutit på folket från helikoptrar. Lite längre fram pekade han på en grupp grönklädda militärer och chauffören siktade sedan med pekfingret mot tinningen och låtsades skjuta.

Därefter cyklade han in till en busstation där några nakna utbrända, busskelett stod. Här tänkte han släppa av mig, men det var inte hit vi skulle. Vi frågade några personer, sedan fortsatte han cykla längs en lång gata med utbrända bilar. Då och då mötte vi några militärlastbilar.

Tillslut kom vi fram till ambassaden. Där meddelade de att jag kunde få sova över där och hjälp att få ta första bästa flyg hem. Jag åt lunch på Sheraton hotell med en kvinna från ambassaden. På kvällen gick det ett flyg till Warszawa som jag kunde ta.

Utöver händelserna jag såg så cirkulerade det en mängd rykten bland folk som var där. En del sade att en militärkupp var på gång, några sade att det var en drogad skvadron från norr som utförde dådet sedan militären i Bejing vägrat skjuta på de egna. Någon sade att det satt pricksyttar på taken på höghus och sköt folk som gick på gatorna nedanför. Själv har jag försökt berätta vad jag såg och hörde.

Denna sida tillhör Klas Petersson