Då och då kryper minnena fram fragmentariska ur en svunnen tid. De framstår i något nostalgiskt ljust skimmer. Tiden förändrar ögonblickena som strömmat förbi i en enda räcka. Tiden bara rinner iväg och minnena uppenbarar sig om vart annat och uppenbarar sig plötsligt och oväntat.
Det är en tidig vårlördagsmorgon 1999 på Landala gym, innan det bytte namn till World Class gym. Det är bara jag och några flickor där. Gymet är ljust och det luktar rent. Jag har gjort de vanliga benövningarna och det är dags för bänkpress. Hur mycket skall jag våga lägga på idag. Tänk om det kommer någon och kommenterar vad jag gör? Efter bänkpressen kan jag nöjt övergå till snebänk och hantelpress. Varför störs jag, en medelålders man av att det är många som tittar? Den här ljusa vårdagen år 1999 lägger jag på lite mer vikter än vad jag brukar. Jag provar 25 kilo på vardera sidan med skivstången blir det 75 kilo. Sakta pressar jag vikterna en njutning ilar genom kroppen för varje gång jag lyfter stången. Efteråt känner jag mig nöjd. Jag tänker, eller inbillar mig att styrketräning är något för de som haft en svår uppväxt dropouts eller blivit mobbade? Vad jag inte visste den här vårdagen var att två år senare skulle jag få diagnosen MS och jag skulle aldrig lyckas lyfta mer än 75 kilo.
Annars är det är tre minnen jag har som jag speciellt kan dra mig till minnes. Det är när jag och min fru gick och tränade på högskolan i Gävles gym, det är ett nytt gym på en övervåning i Kalmar och det är på ett stort, ödsligt gammalt gym vid centralstationen. På alla ställen uppskattar jag att bli trevligt bemött och det har jag blivit på alla de här ställena. Om jag skall välja mellan de här minnena så väljer jag kanske Fitness gym i Göteborg. Att det var roligt att träna med min fru är så självklart.
Det var på den tiden jag var arbetslös och drog omkring i Göteborg och lyssnade på
Fröken Julie i hörlurarna. Livet kändes allmänt taskigt
och Kristina fanns i Gävle. Fitness gym låg vid centralstationen i Göteborg. På
tredje våningen i ett rivningshus. Stora lokaler. Salar med alla olika
redskap att använda. Det var inte mycket folk som tränade där och personalen var
trevlig. Min instruktör hade varit instruktör i många år, bland annat
för svenska friidrottare. Programmet han lade upp använder jag mig fortfarande av.
Att träna är roligt och det är ofta skönt att träna utan att där är för
mycket folk. Jag minns emellertid att där gick en äldre gråhårig man varje morgon.
Han bröt svagt på något östeuropeiskt språk. Han var en hygglig prick som jag alltid brukade
växla några ord med. Träningen har jag delat upp mellan rygg och bröst.
Konstminne
Det är 1989 på Modern museum of art i New York. Full av beundran för all modern konst glider jag fram mellan salarna konstmuseet. Till sist kommer jag fram till en jättemålning. Det är ett nonfigurativt konstverk av Jackson Pollock. Kan inte förklara varför jag blev stående länge och beundrade denna målning av prickar. Delvis måste det ha varit att det var så överraskande.
Andra oförglömliga konstminnen är Pradomuseet i Madrid när jag kommer fram till Goyas svarta period. Det ryser i mig fortfarande när jag tänker på tavlorna om krig, vansinne och ångest.
Brancusis målningar i Metropolitan Museum of art, van Gogh på Erimetaget allt på Uffizzien-galleriet
Ibland kan man se den gamle mannen ligga och sova under ett
träd i närheten av Norsesund. Då och då kommer han upp
till min farmor och farfar. När han kommer dit bjuder
farmor på kaffe och smörgås. Han får sitta på trappan
för han luktar kiss. Han har grått skägg och han har bara ett öga.
Han brukar berätta luffarhistorier. Han har käpp och går
långsamt. Jag är lite rädd för honom, men han är snäll. Han säljer
korgar som han knutit av björkris.
Ungdomsminne
Det här handlar om den tiden jag gick omkring i Falköping och kände att tonårshormonerna var i olag och jag lyssnade på Bachman, Turner, Overdrive och Roxy Music. Så här efteråt är det nästan omöjligt förstå tankarna och vad som hände i tonåren? Vad var det som då kändes så spännande i tillvaron som då låg öppen för mig? Allt var möjligt, livet var oändigt långt.
Ett minne: Det är vid elvatiden på kvällen. Året är 1976 jag har ätit en hel skål med äpplen. Mamma och pappa vet inte var jag är jag följde med en skåpil till Göteborg och sedan till Falkenberg min lättlurade idiot. Tuppen i hönsgården, han som kör den grå gamla skåpbilen spelar Gasolin om och om igen.
Till slut är det dags att gå och lägga sig. Nu försöker jag sova på ett blått cementgolv där det ligger en centimeter högt vatten. Kamrat två sover i en stol. Kamrat ett ligger i den enda sängen i källaren tillsammans med sin flickvän. De har nyligen kopulerat sig och sover stilla. Bara jag som inte kan sova, orolig och ångestfylld.
Steg för steg, dag för dag förändrades livet och jag ror allt längre bort från land och blev kanske vuxen. Promenerar med patienter i Beckombergparken. Ibland matar jag patienterna, hämtar mat pratar med dem. Vad kan jag hjälpa till med, jag som fortfarande är ett förvuxet barn. Det är kroppen och så är det en orolig själ som hela tiden betraktar denna bortlupna förvirrade lekamen.
Våren 2003. Är en tämligen trist figur. Har på sätt och vis inte
hittat vuxenrollen och kommer sannolikt aldrig att finna den.
Jag kan inte meka med bilar, inte snickra och är usel på
att göra affärer. Tror min fru tycker om mig trots att jag
är hemskt fipplig och klumpig. På min arbetsplats håller jag mig
undan för det inte skall synas hur bakom flötet jag är?
Men visst kan jag leva ett liv och vara lite bakom flötet
också. Då och då försöker jag göra mig viktig
och ge skan av att jag kan någonting. Då känner
jag mig alltid illa till mods för att jag har försökt göra
något jag inte är kompetent till.
Vuxen maj 2003
Solen skiner. Människor sitter på sina balkonger och ser nöjda ut. Bara jag som sitter tungsint vid min dator. Kristina tjatar på att jag inte städar. Kan inte göra så mycket, försöker skriva. Funderar på vad som är vettigt? Jag borde vara friare sedan mamma dog. Men jag sitter fortfarande bara och skriver och läser. Varför är förmiddagarna så hemska? En gammal man som jag borde acceptera livet som det är. För tre veckor sedan skrev jag om Mozart, nu är jag tre veckor äldre. För tre veckor sedan förstod jag inte hur ung jag egentligen var då? För tre veckor sedan grubblade jag också men var tre veckor yngre.
Året är 1980 och platsen är Soho London. Jag står utanför the Marquee club i vakterna känner igenom mina kläder så jag inte har något vapen. I kväll är det the Addicts som skall spela. Jag beställer en öl och sätter mig vid ett bord. In till klubben väller det in folk. Addicts spelar hysteriskt tempofyllt och furiös punk utan pauser så invaderas dansgolvet av vilda ungdomar med Mohikanfrisyrer som hoppar som en krigsdans. Ångestfyllt, rasande, mörkt och förtvivlat. Gitarr, bas, trummor och sång.
Året är 1983 och det är sommar. Det är i källaren på en liten skivaffär på Ströget i Köpenhamn. Då har jag ingen aning om vad de spelar på grammofonen bara att det är någon musik som jag tycker mycket om. Något ovanligt av Iggy Pop kanske? Men låten etsade sig fast i huvudet och jag kom ihåg texten och sångarens vackra dova eller mörka röst. "By the side of the ocean ready for sunset." Ett par månader senare hörde jag sången igen i ett radioprogram i Sverige. Även nu många år senare då jag mer lyssnar på klassisk musik får jag krypningar när jag hör Andrew Eldrichts dova, mörka stämma. Gary Marx och Wayne Husseys tillbakadragna gitarrspel som en ljudmatta i bakgrunden. Det var Sisters of Mercys tunga låt Black Planet jag hade hört den gången i Köpenhamn. Malande dyster musik. Varför passar den musiken så bra, när man borde lyssna på glad skojig musik för att känna sig tillfreds. I stället känner jag njutning av att lyssna på tungsinta låtar. Ungefär som jag hellre läser en dikt av Charles Baudelaire än en skojig bok.
Jag vet inte när jag lyssnade på Wolfgang Amadeus Mozart första gången? Det är inget som jag diskuterar med kompisar med. Jag bara spelar mycket Mozart för att det är rofyllt och lugnande. Jag lyssnar gärna på en klarinettkonsert av Mozart. Det går också med Schuberts C-dur symfoni, John Fields Nocturne eller en pianokonsert med Beethoven. Jag har inga minnen från den här musiken mer än att det rent allmännt är behaglig musik. Musik som jag kan åldras till.