Klas Petersson

Min sida

om Resan till Falköping

en idyll mitt i Västergötland

 


Resan till Falköping mars 2000

Det var 25 år sedan sist som jag hade sett klasskamraterna förr. I princip hade jag bara någon gång åkt igenom Falköping under de här 25 åren för att se tranorna dansa vid Stora Bjurum. Och sommaren 1998 åkte Kristina och jag och såg på de fantastiska fornlämningarna vid Ekornavallen mellan Falköping och Broddetorp. Vid mitten av livet blir åtminstoe jag nyfiken på att söka upp staden där jag har växt upp. Det är nästan samma magiska känsla eller en lika spännande känsla som att komma med flodbåt till Siam Reap, gå på gatumarknad i Jaipur i Indien, eller de varma källorna i Roturoa eller att vandra i regnskogen vid Djungle Lodge norr om Cairns.

Det är en solig vårdag och utanför syns det platta men bördiga skaraslättlandskapet röra sig förbi, som tavlor som återkommer i en följd. De små järnvägsknutarna Alingsås och Herrljunga försvinner i bakgrunden. Det är en vacker marsförmiddag och solen skiner. När jag kliver av tåget på Falköpings station ser jag om det finns något bekant ansikte, men där finns bara främmande människor. Allt är sig ganska likt, förutom att de byggt tunnlar under järnvägspåren. Jag går den korta biten till Rantens hotell där jag sedan ett par månader beställt ett rum. Dörren in är emellertid låst och det ser mörkt ut innanför. Jag går runt in till caféet och passerar in där, ett par trötta människor sitter var för sig och dricker kaffe, eller kanske bara de kopplar av. Alla sitter tysta och tittar drömmande ut genom fönstren, det är uppenbart att det är ett lugnare, behagligare tempo här än i Göteborg och på många andra ställen. Jag fortsätter genom matsalen och upp till den tomma lobbyn. "Hallå", försöker jag ropa för att påkalla hjälp. Till slut kommer en gumma in från storköket. Jag berättar att jag gärna ville bo här för att jag hade sådana nostalgiska minnen härifrån. Att jag hade än vän som hade sitt första arbete som nattportier här. Jag fick nyckeln till ett rum längst in i en korridor på bottenvåningen. Ett fint rum med dusch och teve. I korridoren fanns en skoborstningsmaskin som jag genast provade.

S:t Olofsgatan

Förväntansfullt och nyfiket begav mig ut på Falköpings paradgata S:t Olofsgatan. Det första jag slogs av var hur öde och lugn staden var på en lördagseftermiddag, inte en bil syntes på den långa gatan. Det var som om tiden stått still; de gamla trähusen med spetsiga vinklar och Stora hotellet. Parken Plantis på höger sida. Att tiden stått still är en ofta använd klycha, men här var det högst påtagligt. Den enda skillnaden var att skyltarna utanför affärerna hade bleknat något. Holgers cyklar fanns kvar, en antikhandel, en kiosk, cafeet i Plantis och så vidare. Även husen vid sidan av gatan var arkitektoniskt mondäna vilket jag aldrig tänkt på förut. Jag kunde inte stilla min nyfikenhet från att se biblioteket så jag vek av åt vänster från S:t Olofsgatan mellan villorna och över Botvidsgatan till biblioteket. Till min stora besvikelse var biblioteket släckt, mörkt, stängt och öde. På det här bibliotekt tillbringade jag åtskilliga timmar med att lyssna på musik och läsa. Bara några barn försökte laga en cykel utanför och de bad mig om hjälp. Jag förklarade för dem att de nog behövde en skiftnyckel. Centralskolan låg tom men det var bara några barn som smygrökte. Tillbaka uppe vid S:t Olofsgatan flanerade jag upp mot centrum. Förbi biografen Cosmorama och krogen på höger sida där vi snart skulle träffas. Längre upp på gatan var det fler affärer med blekta skyltar som fanns kvar sedan förr. Till Exempel Ericsons el. Upp i centrum hade det emellertid kommit till några nya caféer. Turistföreningens lokal var förvisso ny och dörren stod öppen så jag gick in. Men när jag kommit in visade det sig att den inta alls var öppen utan att de bara vädrade! Fredrikssons café var också stängt, caféet där jag fördrev så många timmar när jag borde varit i skolan eller läst läxor.

Det började närma sig tid för träff. Jag gick tillbaka mot Zandras diskotek där vi skulle träffas och kanske fanns det tid att se hur den gamla Kyrkerörsskolan såg ut. Den gamla brann ner när på 70-talet, av den gamla delen var det bara gymnastiksalen som fanns kvar. Vid korsningen S:t Olofsgatan Odengatan mötte jag några medelålders män som tittade underfundigt på mig. Någon kände igen mig, tog ihand med kamraterna och slog följe med dem till restaurangen där vi skulle träffas. Inne på krogen satt de flesta av dem jag kände sedan skoltiden. Därefter fortsatte vi upp till Medborgarhuset och år Tacos och åt middag där. Det var många jag skakade hand med och pratade med. De flesta var gifta eller hade stadgat sig. Det var mycket samtal om vad alla gjorde nu och minnen om vår stränge lärare i mellanstadiet. Vid midnatt gick jag därifrån. Då började de spela 70-talsmusik, eftersom jag mest lyssnade på punk och hårdrock vid den tiden var discomusiken inget för mig. Jag promenerade i den ljumma natten ner för S:t Sigridsgatan hem till hotellet Jag hade fått en nyckel till Ranten och gick in genom köket och disken till mitt rum. Sannolikt var jag den enda gästen på hela hotellet. På morgonen åt jag bacon och ägg till frukost. En knuttefamilj satt där också och åt. "Falbygdens Mc" stod det på ryggen på mannens skinnjacka med avklippta armar. Dagen därpå tog jag en promenad upp mot berget där man kunde se hel staden ligga som en fläck på västgötaslätten. Många år var staden för mig som staden i Albert Camus "Pesten", men nu var staden pittoresk idyll. Kanske en lite tråkig händelsefattig stad men lugn. En söt stad med alla sina gamla hus och så nära till historiska platser och natursköna områden. Runt om staden och i staden finns gångrifter och andra stenåldersgravar och en bit utanför finns de ännu tätare. Att växa upp här var många gånger en pina, men nu framstod staden för mig som en gullig idyll



Tillbaka till startsidan