Flygresa till New York

Belgrad 6/3 1989 Sitter på Belgrads flygplats. Det är en tät dimma över Belgrad. Jag frågade en dam i informationen om planet till New York var försenat.
-Nein, nein diesen airport ist zu gut das zu spät waren, sa hon.
Men nu sitter jag i alla fal på flygplatsens väntsal och planet är över två timmar försenat. Bakom mig pladdrar några amerikaner framför mig sitter tre herrar i kostym. Först pratade de allvarligt, men när en köpt en flaska whisky blev de mer uppsluppna. Först såg de sig omkring när de tog en klunk whisky, men efter hand blev de mer oblyga och tog större klunkar.

Fem timmar försenade kom vi ombord på det stora planet till New York. Jag kunde inte haft mer otur när jag fick platsen på planet. En fet, oförskämd, vitlöksstinkande gubbe som breder ut sig så mycket han kan. I tio timmar ska jag sitta bredvid honom. Bakom mig sitter emellertid två söta tjejer som genast börjar snacka med varandra. Mannen bredvid mig som ska till USA kan inte ens prata engelska. Fascinerande när planet flög över Alperna som reser sig som kolossala marängkubbar. Jag kände inte till att det var så många småtoppar. Det var som ett fotografi av månens baksida. Sedan somnade jag inte långt efter att planet lyft.

(ett par timmar senare) Jag är orolig för hur det ska gå vid gränsen till USA? Tänk om de skickar tillbaka mig för att jag inte har någon bra adress? Jag blev emellertid på bättre humör tack vare en tjusig jugoslavisk flygvärdinna. När hon delade ut jordnötter fick jag först en påse utan något i. När jag log lite och fick ett leende tillbaka gav hon mig två påsar. (ett par timmar senare)

Jag gav mig ut att resa för att få perspektiv på tillvaron, för att få omväxling till den tröstlösa vardagen. I stället för den här spänningen jag väntade mig är jag orolig och rädd. Men var det kanske det jag ville ha? Jag sökte oro? Har inte fått någon mat sedan frukost. (ett par timmar senare)

När planet kom över till USA landade det inte i New York utan i Chicago. Det var i och för sig spännande att se Chicago från luften. I Chicago fick jag byta till ett inrikesplan vilket ställde till lite problem för mig eftersom jag kom så sent till JFK-flygplatsen. Det var nervöst och lite pirrigt när planet landade på den snöbelagda banan på JFK. Ont i öronen hade jag också fått av att planet hela tiden steg och sänkte sig. Jag pratade lite med en tillfällig kamrat på flyget. Hon hette Sarah och kom från New Mexiko och var på väg till Albacurque. Hon var katolik och hade varit i Jugoslavien på något som liknade pilgrimsresa. Hon var lugn och trevlig. Ibland sa hon "and the lord Jesus says....

Nej, jag fick problem. Sista flygbussen hade gått från JFK och hotellen ute vid flygplatsen var svindyra (82 $ natten). Jag tänkte att jag ändå skulle ta ett dyrt hotellrum? När jag ringde hotellet undrade portiern var han skulle hämta mig? Jag sa att jag skulle kolla upp var jag var någonstans och sedan skulle jag ringa igen. När jag gick för att se var jag befann mig gick dörren i lås bakom mig. Och där stod jag utelåst. Det var fem minusgrader och snö. Som en blixt från klar himmel kom en taxibil och tutade. Jag tänkte att jag verkligen inte hade råd med en taxi? Men tillslut tog jag bladet från munnen i och med att han tutade hela tiden:
-How much does it cost to the city center? frågade jag.
-What city center? frågade den svarte taxichauffören, Brooklyn, Bronx, Queens... man?
-To Manhattan how much does it cost?
-Eighty dollars... Seventhy dollars?
Ser att han betraktar mig och jag ser inte speciellt rik ut.
-I don´t think I have that much money, sa jag.
-How much do you got?
Jag räknade en lång stund.
-Twentysix dollars.
-Okej, sa taxichauffören.
På vägen frågade jag om han kände till något jazzställe i New York och det gjorde han. Sedan pratade vi jazz hela vägen till Manhattan.
Chauffören körde mig till YMCA Sloane. Rummet jag kom till var dragit och kallt. Fick en våningssäng. Jag lade mig i överslafen. Klockan var två när jag kom isäng. Jag hade svårt att sova för det var så många skumma människor som gick utanför. I rummet inteill kom en man och knackade på den dörren. En kille i skinnjacka slog upp dörren och fräste: -Whats your name? -My name is Hagi, sade mannen som knackat på dörren samtidigt som han bockade sig. Han var klädd i vitt och hade vita tofflor. Klockan fyra på morgonen kom det in en grabb på mitt rum och kröp ner i underslafen. Han hade inget bagage, var mörkhyad. Han var kanske fattig? Trots allt var det skönt att sova ut på hotell.

Tillbaka till startsidan